Palomitas

Nea ♦ Maj 2011

I saw you there in the forest. You smiled shy against the sun.

♥

maj 2012

Våren ger energi och hopp, så är det bara.
♥

Att veta att det bara är några veckor kvar på terminen, några veckor till sommarlovet är så skönt. Det är som att jag äntligen kan ge det där sista nu när jag vet att jag kommer klara det. Skolan är som att spinga, man vågar inte ta ut det där lilla sista förrän man ser målet. Jag har varit rädd för att inte orka hela terminen. Visst, på något sätt tar man sig igenom all skola. Men jag vill må bra undertiden jag gör det. För mig är det det viktigaste. Skolan ta just nu upp en väldigt stor del av mitt liv. Då måste jag trivas. Så är det bara. Det här med att inte få panik över allt plugg som måste göras har jag jobbat med länge. Fast aldrig så mycket som det sista året. Men jag känner äntligen att det går framåt. Varje gång en negativ tanke dyker upp försöker jag mota bort den.

Jag går upp klockan 6 varje morgon när jag ska till skolan. Därför har jag verkligen märkt när det har blivit ljusare. Vilket även märks på humöret. Jag är helt enkelt gladare på våren och sommaren. Det känns inte så jobbigt att gå upp lägre. Att kunna åka till skolan och se framemot dagen känns skönt.

Sedan känner jag att själva skolan också flyter på riktigt bra. Jag presterar riktigt bra på prov osv. Det är så skönt att allt det arbete och alla timmar jag tänker på skolan verkligen lönar sig. Både i betyg och i mitt psyke. För jag har verkligen blivit bättre på att inte stressa, inte få panik över allt som måste göras. Nu kan jag ofta ta tag i saker i stället för att skjuta upp det. Men det är något som jag måste fortsätta jobba med, är trots allt riktigt bra på att skjuta upp saker och ting... 

En annan sak som ger mig energi är den tid jag spenderas i stallet. Känner mig verkligen glad på riktigt när jag är där på söndagarna med alla barn som vil rida på ponnyridningen. Deras energi smittar verkligen av sig! Det är något speciellt med barn, spontaniet, snabba skiftningar från ledsen till glad. Att le deras leenden när de sitter på ponnyn, kanske för första gången, är oslagbart.

Vi som håller i ponnyridningen är från klubbens USS, ungdomssektionensstyrelse. Vi är 10 personer som håller i ponnyridning, tävligar och andra aktiviteter för se mindre barnen m.m. Vissa andra i USS pratar om att vi gör så mycket men inte får något tillbaka, ingen uppskattning, ingen pengar. Jag blir upprörd när jag tänker på det här. För det första är min ridklubb en ideel organisation, alltså får inga förutom ridlärarna och han som sköter hästarna på dagen lön. Självklart hade jag inte tackat nej till att få pengar för alla de timmar jag lägger ner i stallet, speciellt när många av mina komisar får lön när de jobbar med sina hobbys. Men det är inget som är viktigt för mig egentligen. Och det här med att vi inte får uppskattning för det vi gör. Det är inte sant. Det räcker med att se ponnyridnings-barnen eller barnen på olika aktiviteter. Att de verkligen tycker att det vi gör är kul. Jag kan i och för sig hålla med om att klubben styrelse ibland är dåliga på att tacka oss för det vi gör, att det ibland ses som en självklarhet att vi ungdomar lägger ner tid på klubben. Visst. Men jag tycker ändå att vi får respons från de som det räknas ifrån, barnen. Därför blir jag irriterad när andra från USS drar ner stämmningen genom att klaga. Men vi tänker olika vad det gäller uppskattning, så är det bara. 

Detta är vad mitt liv just nu till största del består av: Stallet och skolan. Det trivs jag med. 

     Kommentera gärna om du har något att säga, om texten eller något annat.

Nu ska jag fortsätta att drömma om sommaren. Ridläger, Spanien, sommarjobb, sol, bad och ljusa kvällar. Det kan inte bli något annat än bra. Bara tanken på det gör att jag orkar kämpa mig igenom resten av veckorna dit.

Tack för att du läste om mina tankar och ha en riktigt bra dag!

Vill även passa på att tipsa om en underbar kvinnas blogg: Elisabeths blogg 
Hon har lärt mig en hel del om att njuta och ta vara på livet. Jag ska försöka fortsätta med det, även i fortsättningen. Och Elisabeth, om du läser det här:
Du är inspiration, levande sådan. Tack för att du har lärt mig att man ska ta vara på livet, man vet aldrig hur länge det pågår. Du har fått mig att våga skapa drömmar, tro på mig själv. Kan du hålla huvudet över vattenytan i din situation, kan jag göra det utan problem. Önskar dig lycka till och att allt blir som du har tänk dig. Även när du inte längre vandrar synlig på jorden. Tänker på er och hoppas fortfarande på ett mirakel. Kram♥

 
Nu ska jag fortsätta njuta av ledigheten. Ha det underbart!

Blir så lycklig. Det är något med det han säger som är så stort, så fint.

♥

Livet varken straffar eller belönar.
Livet händer, sen tar du det som du vill och gör vad du kan med det du får!
-okänd
♥

© UNICEF/Asselin

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Kom igen nu alla bloggare!

Jag vill...

Det finns så fruktansvärt mycket jag vill uppnå.
Orden saknas.
Men känslan finns där.

Var med och bidra till att fler svårt sjuka barn ska få just sin önskedröm uppfylld!

MinStoraDag.se

Twitter: @MinStoraDag

♥

Jag finns på twitter när jag inte är aktiv här.

Vi ses när jag har ork och lust att skriva<3

Jag vet inte vad jag ska säga mer än, läs!

"Jag är en galen entreprenör, stolt moster och göteborgska. År 2011 grundade jag organisationen Ung Cancer där jag idag arbetar som generalsekreterare. Jag driver även kommunikationsbyrån Go Epic och fotograferar allt som kommer i min väg.

http://twitter.com/juliamjornstedt"

Text från Julia Mjörnstedts presentation på hennes blogg.

♥

Vår generalsekreterare Julia bloggar idag om de stunder som formar oss till de vi är och ifrågasätter varför vi väljer att glömma vissa av dem. Läs hela texten här!

Det sägs att vi formas av våra erfarenheter. Att de stunder o ögonblick vi får uppleva gör oss till dem vi är. Människor, samtal, händelser – alla spelar de roll i vår utveckling. I våra liv.

Många stunder går oss bara förbi. Små saker vi inte tänker på. Vardagsmat.
Men sen finns stunder som känns. Som vi vet kommer att förändra oss, påverka oss, utveckla oss.

Vi pratar ofta om de fina minnena. De stunderna då hjärtat hoppade upp och ner o de positiva känslorna styrde. Då vi skrattade så att magen värkte o vi kände kärlek. Vi vårdar de här stunderna. Insuper känslan de ger oss. Fotograferar, filmar, lagrar. Som min vän Navid brukar säga: ”Vi trycker på spara-knappen”. Efteråt berättar vi med iver om de här stunderna, vill dela med oss, vill att alla ska höra, att alla ska få känna glädjen.

Men vi talar sällan om smärtan. Om dagarna då vi vaknar o helst vill somna om. Dagarna då vi sätter oss upp i sängen o kroppen skriker av rädsla för att möta dagen. Dagarna då vi tittar oss själva i spegeln o inte känner igen ett enda drag. Då man försöker sätta upp mål, samla kraft och positiv energi, men allt slutar innan man ens börjat. Dagar då man helt enkelt inte vill. Inte kan. Inte orkar.
Dessa stunder vill vi glömma. Förtränga. Kasta så långt bort som vi bara kan.
Vi tar oss igenom dom. Det bäcksvarta går över till gråskala. Maten får tillbaka sin smak. Vi kommer ut på andra sidan. Men vi vill inte komma ihåg.
Det gör för ont.

Dessa stunder påverkar oss o våra liv minst lika mycket som de lyckliga stunderna, men ändå ska vi inte minnas dom? Ändå ska vi inte vårda dem, tala om dem, dela med oss av dem?

Jag spenderade 27 dagar i sängen. 27 dagar med konstant mörker, gråt o svarta tankar. Jag hatade varje sekund, varje andetag. Ville ut ur det, bli av med det, glömma. Men dag 27 vaknade jag upp o tänkte på hur mycket de dagarna skulle forma mig. Hur jag skulle bära med mig de där dagarna, oavsett om jag ville eller inte. De var ju mina känslor, mina minnen o de skulle räknas. Inte glömmas bort.
Så jag gjorde det få innan mig gjort.
Jag tog fram kameran o fotograferade min sorg. Satte mina tårfyllda ögon, svullna kinder o darrande läppar framför linsen o tryckte av.

Idag är det här den viktigaste bilden jag har.

Med värme,
Julia Mjörnstedt
http://juliamjornstedt.se

Det finns inte så mycket att säga. Starkt och äkta. Beundrar dig Julia.
Jag är trots allt inte ensam om att känna så vissa dagar...

♥

Jag ska hoppa den här lilla sötnosen idag. Fanny ♥

Har tillbringat morgonen/förmiddagen med att städa, slappa vid vasaloppet, irritera mig på Word och nu ska jag plugga lite fysik. Har nämligen prov på tisdag. Jag känner mig inte så förberedd, om man säger så...

Håller på att göra en film med bilder från Florida, så den kanske kommer upp på bloggen när den är klar. Fast det lär ju ta lite tid, speciellt när jag har så här mycket plugg.

Jag ska snart gå och byta om för att åka till stallet, rider vi halv 6. Söndagar är i princip heliga, det är en av sakerna som gör att jag orkar allt plugg i veckorna. I stallet kan jag släppa alla tankar på skolan och allt plugg. Det är skönt att fokusera på att göra något fysiskt. Hästarna gör mig lugn och säker♥

Kram♥

"If you want something you’ll find a way.
If you don’t, you’ll find an excuse."

Det finns inget hinder som du inte kan övervinna,
ingen utmaning som du inte kan anta,
ingen rädsla som du inte kan övervinna
oavsett hur omöjligt det ibland kan verka.

-Erin Brockovitch

♥

Idag har jag tillbringat en stor del av dagen med att hålla prova-på-ridning med yngre barn i stallet. Har nog gått runt med ett konstant smile på läpparna. Dels för att jag vill vara trevlig mot barnen och föräldrarna, men mest för att jag helt enkelt bli glad av att hålla på i stallet, speciellt tillsammans med barnen. Speciellt när man möts av en massa leenden♥ För dem är jag säkert rena proffset^^

Nu ska jag gå och duscha och sedan bli det Familjen Annorlunda♥

Eiffeltornet, Paris ♥ Sommaren 2011

Sitter och letar bilder som jag ska ha på min fotohylla. Hade tänkt välja bilder och sätta in dem i ramar nu under sportlovet, när jag ändå har tid. Jag är faktiskt riktigt nöjd med flera av bilderna jag har tagit under året, några av dem har jag visat här på bloggen. Det är något med ljuset jag älskar i bilden ovan. (Tror förresten att jag har brännt mig eller något på pekfingret, det gör ont att skriva. Men det syns inget...)
Såg ni på Melodifestivalen förresten? Ulrik Munther var ju helt klart bäst♥
(Och ja, jag kollar på Melodifestivalen. Tyck vad ni vill men det är faktiskt tradition. Så det så.) 

Sitter uppe för att jag kan och vill, så det så!
Är det lov så är det.

♥

EDIT: Missade 00.00.00 med tre sekunder... Vem sjutton vill veta exakt vilken sekund ett inlägg publicerades? Just asking.

Stockholm, februari 2011♥

Lyssna! (Eller ja, läs alltså!)

Vem är ni som läser min blogg?

Lovar ni att svara? Annars måste ni skriva varför ni inte gör det:P

♥